Herakles del 4, Atlas

Nu har vi läst ut boken Herakles och här kommer mitt sista blogginlägg om boken.

Likheterna mellan Atlas och Herakles är många. Atlas vill befrias från himlavalvet, när han en gång fått känna på frihet ville han inte längre ha denna börda på sina axlar. Herakles vill också bli fri, han ville befrias från sig själv. Båda känner sig fängslade och vill på ett eller annat sätt bli obundna till det problem de anser att livet har. Herakles känner sig instängd i sin egen kropp och han kan inte längre styra över sin styrka. Herakles ber till gudarna om att bli frälst, en dryck som innehåller sperma och blod från den döde kentauren hälls på hans mantel och sakta sprids en brännande känsla inom honom. Det är en het sommardag och Herakles tror att det är solen som bränner, han slänger sig i havet men värmen i kroppen blir bara eländigare. Han kliver upp ur vatten och står inte ut med känslan, han samlar torra kvistar etc. och ber en förbipasserande bonde att tända på bålet. Herakles bränns till döds. Han blir inte frälst och förlåten för sina synder, men han dör och skadar inte längre människor i samhället genom brutalt mördande. Han dör, försvinner från jorden och befrias från sin kropp. Kanske är han hellre död än en levande mördare?
Man kan förklara detta som att han faktiskt blir fri från sin kropp, men i himlen lever han fortfarande kvar och hans ilska kommer ner på jorden i form av blixtar och oväder. Atlas däremot når inte samma ”frihet” som Herakles. Atlas är dömd att bära himlavalvet och när Herakles en dag bär det åt honom får han känna på ”äkta” frihet. Tidigare trodde han att han var menad att bära himlavalvet och att detta var frihet, men när han fick känna på hur det var att leva som en vanlig människa förändrades hans tankar. Att bära himlavalvet var något han inte längre ville göra, men ”av allt att döma gör han det än”, citat sidan 318. Detta är bokens sista mening och Atlas blev, enligt boken, aldrig fri från sin belastning…

Att göra en sådan här sammanfattning gör att jag ställer ytterligare frågor till mig själv och den som läser. Frågor från förut finns fortfarande kvar i bakhuvudet, men nya känslor och nya frågor väcks varje gång jag bläddrar blad. Att känna starka känslor för en bok är något jag har svårt för, visst kan jag få jag en klump i halsen om någon oskyldig mördas brutalt, men det är sådant jag endast känner för sekunden. Boken i helhet kan jag inte sammanfatta med en viss känsla och den sätter inga speciella spår i mitt liv och min vardag, men jag känner ändå att en bok som denna, en saga, en berättelse om en hjälte, gör att jag får nya tankar och nya funderingar över vilka böcker som väcker flest känslor och vilka böcker som faktiskt påverkar mig.